Kan väl säga att det var länge sen det hände något här på bloggen. Kan väl också säga att det händer ganska mycket i mitt liv och har inte velat dela med mig av varje stund till någon egentligen.
Men nu känner jag att jag måste, även fast jag inte vill eller kan tala klarspråk egentligen så behöver jag bara få skriva, för skrivandets skull.
Att känna som jag gör idag, att vara den jag är, är inte en dans på rosor. Inte alls faktiskt. Folk talar om för mig att jag alltid är den som lyser upp rummet, den som får alla på bra humör och alltid går omkring och ler. Kan väl säga att mitt eget rum är väldigt mörkt.
Nattsvart.
För när ingen ser eller hör, åker faktiskt masken av. Och visst, man ska inte dölja vad man känner i sin ensamhet, men jag känner att det kan vara så jag får mina svar jag söker. Eller så får jag inga svar alls.
En separation är så mycket mer än att bara flytta ifrån varann. Efter att ha levt så länge tillsammans går tankarna fram och tillbaka, "är det det här jag vill". Ena stunden vill jag verkligen försöka, jag vill få det att fungera, men hur ska jag lyckas med det när jag samtidigt känner att en del av mitt trasiga hjärta vill nåt helt annat. Och att se någon så ledsen och sårad över ett beslut jag tagit, helt själv, trasar sönder mig ännu mer. Men det är ju inte därför jag ska stanna...det är ju inte därför vi ska kunna fortsätta, eller börja om. Och vill jag det? Vad vill jag? Vem är jag?
En klok man sa förra veckan att jag kan ha missat min tonårsrevolt, och att det är den som kommer nu. Och då är ju min fråga, vad är det jag har missat? Är det allt det där med att träffa nya människor, festa, en ny kille varje helg? För i så fall, ja det har jag väl missat, men jag fick ju något som var värt så mycket mer.
Men det kanske är så, att jag behöver få vara själv för en stund, få känna efter och lära känna mig själv igen. Ta reda på vem jag är och lära mig trivas med den, för det är ändå den jag ska leva med resten av mitt liv. Och om någon skulle tycka om denna jag, så är den mer än välkommen att dela min upptäcksfärd med mig. om man kan kalla den det.
Jag vet att många av mina vänner och min familj finns där brevid mig, och jag vet att det jag kan komma att lämna är det bästa som nånsin hänt mig. Så varför känner jag såhär?
Kommer nog ingen vart med det här men det är bara skönt att få skriva lite, få öppna sig, när ingen ser.
